Sverige har idag drygt 1.100.000 invånare som invandrat, och dessa har fått nästa en miljon barn – 950.000 stycken. Rätt bra jobbat! Flerspråkig.se har just de sistnämnda, barnen, som en viktig grupp vi vill kommunicera med.

Jag är själv ”barn”, född i Sverige i en spanskspråkig familj, där vi, som jag berättat innan, haft spanskan som familjens språk. Trots det är min spanska ”sämre” än min svenska. Och sämre skriver jag inom citationstecken eftersom det är ett ord som jag vet att ni andra ”barn” känner igen er i, men som jag tror att vi lägger för mycket vikt på. På sätt och vis tycker jag att ”sämre” inte går att använda när det gäller språk.

För mig är språk något vi har olika i olika situationer. Ur samhällets perspektiv är det ”bättre” med ett ordrikt språk där du klarar av att hantera akademiska termer och föra invecklade resonemang. Alla dessa akademiska uppsatser med hundratals märkliga och ovanliga ord är det största tecknet på den höga status det anses ha, att du anses smart om du svänger dig med såna ord. Men för mig är det ett språk bland andra. Andra språk är känslospråk, tankespråk, krisspråk. Allt det här hänger ihop på olika sätt och inte minst med dina egna erfarenheter. Min reflex när jag pratar med random bebisar är till exempel att göra det på spanska, eftersom de flesta bebisar jag levt med, mina syskonbarn, har tilltalats på spanska av min omgivning och av mig. När jag blir arg blir jag det på spanska om det är på mig själv och på svenska om det är på någon som säger något puckat på teve. Blir jag arg på någon som utstrålar aggresivitet blir jag det på miljonsvenska, min ursprungsdialekt, och blir jag arg på någon som beter sig von oben, blir jag det med min inlärda mer ”akademiska” eller ”finkulturella” välsnidade svenska.

Det här med att känna sig sämre på sitt andra hemspråk är som sagt ett problem för många av oss. Det är naturligt för oss att prata det med våra barn, men i takt med att man börjar vilja formulera sig mer så saknar vi plötsligt ord, känner oss begränsade, och det sista vi vill är att inte kunna kommunicera fullt ut med våra barn eller släktingar. Jag kommer skriva mer om det här, men som två starttankar så har jag de här:

Jag har försökt ta tillfället i akt sen mina barn föddes att faktiskt förbättre min spanska, på alla sätt. Jag har kollat extra mycket på spanska filmer och serier, både vuxen och barn, för att uppdatera slang och uttryck. Jag har hittat tillbaka till spansk hip hop jag lyssnade mer på för fem år sen och jag har också försökt ta fler tillfällen i akt att prata spanska och även när jag inte pratar med mina barn försökt att hitta det spanska ordet om det svenska är det som kommit till mig först. Och jag har sett det som ett tillfälle att också lära mig en massa spanska ord som aldrig funnits i mitt ordförråd, när jag började behöva dom till Julian och Mateo. Jag har många gånger stått med datorn framme mitt på dagen och slagit upp ”palsternacka”, ”skorpa” och andra såna ord som jag liksom inte haft anledning att använda. Jag har också försökt ta varje tillfälle som ges att resa till Spanien eller ett spanskspråkigt land.

Jag har sen länge känt mig tråkigare på spanska än på svenska, om man säger. Min humor har jag utvecklat i Sverige och på svenska i både tal och skrift och jag kan många gånger känna att den humor som folk som jag gillar som är från Spanien eller Chile har är svår för mig att ta till mig som något jag vill utstråla. Och utifrån det så har jag försökt slappna av och konstatera att jag inte är så jävla kul på spanska som på svenska, och det behöver inte vara så viktigt. Tycker mina söner att jag är tråkig eller humorlös på spanska så finns det väl värre saker jag skulle kunna vara. Och vill de se mig rolig så kommer det väl finnas många tillfällen de ser mig rolig på svenska. Det här har jag känt tidigare ganska konkret med mina två äldsta syskonbarn Daniel och Rebecca, som är 19 och 18 år gamla och alltid varit nära mig. Vi har haft en nära relation samtidigt som jag inte känt att jag kan vara mitt roliga esse med dom. Men med tiden så blir det konstellationer och tillfällen där vi pratar svenska, till exempel med deras kompisar, och då är det härligt nästan när de kan bli lite överraskade över att jag var en kul typ ändå. Det jag menar är egentligen att i rikedomen vi har så finns det plats för allt och jag vill inte trejda vår gemenskap och vårt språk mot att få känna att jag får den plats jag vill ha hela tiden!

Tjingeling tingeling /Carlos

^{Så här roliga kan jag och min vän Crippe vara på svenska...}