I södra Stockholm där jag bor med Julian och Mateo bor det mycket spanskspråkiga, som framförallt har rötter i Chile men också andra sydamerikanska länder. Ett gäng spanskättlingar med, men vi är definitivt i minoritet bland områdets ”hispanics”. Det är som jag skrivit någon gång tidigare lite förvirrande ibland eftersom skillnaden i de olika språken i olika spanska länder inte bara är dialektal utan också väldigt skiljd i vokabulär.

Vissa ord som används i Spanien används inte i det landet men i det andra och i det tredje så har det en annan innebörd. Ibland kan det bli helt galet, som om man säger det vanligaste ordet för att ”ta” vad som helst från någonstans på spanska från Spanien, ”coger”, så betyder det på chilenska att ta någon i den sexuella meningen, vanliga begrepp som ta min hand eller ta den lilla nallen kan bli helt knäppa för exempelvis en chilensk-spansk-språkig person.

Nu har man ofta generellt bra koll på de vanligaste missförstånden och varianterna mellan de olika ländernas språk, precis som mellan de skandinaviska språken, att ”roligt” är ”lugnt” på danska och så vidare. Men det har ändå gett mig en liten tankeställare. Själv så är jag ”tvåspanskspråkig”, om man nu kan säga så, efter att ha växt upp just i den här delen av Stockholm med nästan bara svenska chilenare som barndomsvänner. Jag pratar kastiliansk spanska med spanjorer och då så klart med min  familj, och chilensk spanska med chilenska kompisar och annat folk med samma bakgrund. När jag pratar med folk från andra sydamerikanska länder planar jag ut spanskorna lite, Spanien-läspar till exempel inte men fimpar chilenskans sludder och uppätandet av i princip alla ändelser på alla ord. Det blir lite mer formellt.

Innan vi flyttade tillbaka hit så tänkte jag inte så mycket på det, men sen i somras så har jag tänkt på det och kommit fram till att det såklart är så att jag ska prata vår familjespanska med dom, den som känns naturlig, men samtidigt vill jag ge dem en spanska som är gångbar i upprätthållandet av deras identitets-arv, som förutom det som handlar om Spanien, för mig också handlar om sammanhållningen mellan spanskspråkiga i Stockholm och Sverige. Språket är för mig den bästa gåvan jag kan ge mina barn om jag vill ge dom en bred, trygg och flerrotad identitet. Så det jag gör nu är att jag dels försöker vara konsekvent med att om det finns ett ord för en standardföreteelse som är gångbar på alla spanskor, så väljer jag den framför den som är vanligast i Spanien. Ett sånt enkelt exempel är när man säger hejdå. I sydamerika har man alltid använt ”chao” och i Spanien ”adios” eller ”hasta luego”. Inget av de två från Spanien har fått fäste i Sydamerikas vardagssociala spanska (adios används för definitiva avsked) men ”chao” däremot har sen fyra-fem år tillbaka blivit ganska vanligt att använda i Spanien. Så för några veckor sen började jag konsekvent byta adios och hasta luego mot chao och nu går de runt och säger chao till varandra, mig och annat folk.

God jul förresten på er allihop!