En grej som jag hört många dividera kring är att det blir exkluderande mot omgivningen att prata ett språk som bara en själv och sitt eller sina barn förstår. Själv är det en sån grej som inte kunde röra mig mindre i relation till folk jag inte känner, mina ungar och att de är trygga med hur vi kommunicerar går före eventuella sociala hjulkäppar.

Mot deras mamma, äldre bror (som var fem när jag och Cajsa träffades) och de andra familjemedlemmarna som inte pratar spanska är det en annan sak. Där har jag iakttagit att mina syskon ibland upprepat det spanska på svenska om det är personer som inte kan spanska i rummet. Själv har jag försökt köra en variant av det där jag inte ”upprepningsöversätter” rakt av, utan pratar med de andra om vad jag nyss sa, om jag tex säger till Julian ”vad hungrig du var!”, alltså ”que hambre tenias!” så säger jag till de andra ”vad hungrig Julian var!”. Jag får för mig att det har samma effekt också när det gäller inlärningen, att man börjar koppla vilka saker som betyder vad.

Sen är det kart att jag inte vill vara en asocial jävel mot resten av världen och bara bryr mig om min familj. Men i slutändan så är ju varje sånt här moment en liten ansträngning som man kan tröttna på. Jämför med om du har folk på besök som inte kan svenska eller engelska och du måste tolka hela tiden, till slut råtröttnar man, inte så mycket för tolkandet utan för att man känner att man bär det konstanta ansvaret för att andras kommunikation fungerar. Därför försöker jag att lägga min energi där det känns viktigast. Det vill säga, kanske inte bland främlingar på tunnelbanan för att de ska tycka att jag är en härlig förälder, eller för att jag tycker att folk kollar snett i matbutiken.

Idag är én småfebrig Julian med mig på jobbet, han kommer snart med sitt första blogginlägg tror jag…