Igår skrev jag om språket nästa generation i familjen Rojas använder. Det är rätt olika hur de kommunicerar sinsemellan, det finns de som bara pratar svenska men förstår mycket spanska, de som förstår väldigt lite, de som pratar lite, de som pratar mycket.

Spanskan har hög status i vår familj så där som kollektiv, vår mamma är infödd svenska men när hon flyttade till Spanien i tidig ungdom assimilerade hon sig snabbt och började prata spanska (och pratade vad jag förstår inte svenska med mina syskon, som föddes i Spanien på sextiotalet, men det kan Helena säkert berätta mer om) och idag brukar jag skoja om att hon är ”spanskast” i familjen, den som är trött på Sverige och helst vill att saker här ska vara som ”där”.

Våra föräldrar har också signalerat till oss att spanskan är viktig. Skämtsamt har min pappa kunnat berätta för bekanta att den som inte bad om mat på spanska hemma inte fick det. Ingen av oss barn testade någonsin tesen, men signalen generellt var att det faktiskt inte kom på tal att våra barn inte skulle prata spanska. Hur mycket det än är fria val vi gör som vuxna så tror jag alltid att vi har våra egna föräldrars uttalade eller outtalade förväntningar där pockandes, som vi till viss del alltid längtar efter att tillfredsställa och få deras bekräftelse för.

Lite grann blir det här en kullerbytta för mig, som jag försöker slå mig fri från. Pratar jag inte spanska för att jag tyckte det var kul, utan för att passa in i min egen familj? Är jag inte glad för att prata spanska? Vill jag egentligen pata svenska med mina barn? Hur skulle det bli?