En kompis som var hemma och käkade middag igår med sin femmånadersbebis frågade när vi började snacka flerspråkighet: ”Vadå, vad måste jag göra mer än att prata kurdiska med honom?” Det var en bra fråga som fick mig att fundera på om vi kanske gör det svårare än det är? Jag svarade i alla fall att det kommer många svårigheter, men att det var lite svårt att förklara snabbt.

Helt annat: Jag läste i boken ”Barn med flera språk” om två ryska tvillingar som man forskade på från sextiotalet och framåt. De var nämligen sist i en stor syskonskara och hade varit rätt utlämnade åt att leka med varandra och hörde sällan vuxna eller andra syskon prata. Så de hade inte utvecklat samhällets språk utan sitt eget, som de förstod sinsemellan. Det var deras enda språk till de var fem år gamla, och de började i skolan. De kunde inte heller leka, sortera eller rita på samma sätt som andra femåringar, men var glada, harmoniska och nyfikna och visade inga andra tecken på att vara ”efter”. När de då började i förskolan och började interagera med andra tog det fyra månader för dem att komma ikapp de andra barnen språkmässigt, lekmässigt och så vidare.

Fascinerande!