Det händer varje gång. När dotterns kompisar kommer hem till oss för första gången brukar de kalla mig för Anne - för de tror att jag heter så. Då brukar jag och dottern brista i skratt och förklara för de att Anne betyder mamma på turkiska. Det är alltså vad min dotter "kallar" mig för, nämligen just mamma. Hennes Anne :) 

 Vi ansökte på förskolan om att dottern skulle läsa ett av sina hemspråk, turkiskan. När jag ringde rektorn för besked, blev hon konfunderad och vräkte ur sig följande kommentar: - Men då ska ni verkligen vara säkra på att ni har valt ett språk som talas aktivt hemma, för vi lär inte ut något nytt språk.

Nehej, vad synd. Vi som tänkte passa på och låta dottern lära sig ett nytt språk, typ japanska, på förskoletid.

 Jag är uppvuxen i Fittja. På 80-talet fanns det tillräckligt med "elevunderlag"  för sk hemspråksklasser. Det fanns alltså låg- och mellanstadieklasser för grekisk-, turkisk (kurdiska barn gick också här) -, samt finsktalande (romska barn gick också här) barn. Idag tycker jag att det är märkligt. Märkligt för att kurdiska barn gick i turkiska hemspråksklassen.

Min dotter är snart 7 år och en fena på språk. Hon är trespråkig.

När hon var 3-4 år ville hon att vi skulle endast prata svenska med henne för att alla andra hennes kompisar gjorde det. Idag kan man istället höra henne säga stolt vid matbordet när hon har kompisar på besök: - Jag kan säga mjölk på kurdiska, turkiska och svenska. Hur många språk kan du?

Och jag tänker att nog har hon insett rikedomen med flerspråkighet. 

 Tips till föräldrar med flerspråkiga barn: